Kapitel 1-4
A new digital storytelling:Storytelling for the Twenty-First Century
Jag hade lite problem med att fastna i boken först, då jag tyckte lyriken var ganska så luddig och meningarna var, enligt mig, ibland väldigt osammanhängande och jag kastades out of context hela tiden. Men här är helt enkelt så jag sammanfattar min bild av det första kapitlet.
I första kapitlet av boken "A new digital storytelling" så tar man upp vad digitalt berättande egentligen är. Man konstaterar att det är ett nytt sätt att berätta analoga historier på med hjälp av media, såsom foton, det kan vara sociala medier, ljud, film, ja, vilket digitalt skapande du än väljer.
Det tas upp att digitalt berättande kan vara främmande för många människor som granskar de två orden separat, och anser att "storytelling" är någonting varmt, med inlevelse och någonslags "mysfaktor", intensivt analogt, medan det "digitala" är kallt, och enbart data, opersonligt.
Han berättar om hur han ställde frågan "What is'nt a story?" och människor vart förvånade av frågan. Men när han sedan ställde frågan "What's a story?" till sina elever som vart upprymda och mer än gärna ville dela med sig av historier de varit med om eller som någon en gång hade berättat för dem. De relaterade även omedvetet till Gustav Freytags, "The Freytag triangle", som är uppbyggd i olika steg av
Exposition/introduction
Rising action
Climax
Falling action
Dénouement
Och det är någonting jag känner är precis det som gör en berättelse, och det anser jag inte enbart behöver uppfyllas analogt. Jag anser att det digitala går att tolkas på så mycket mer olika sätt. Som en serie utan text, mer känslor väcks till liv, man bygger upp en egen spänning och förväntan om vad som kommer ske, man tolkar "the climax" som man själv känner, lika så med slutet.
Det tas även upp att Sheila Bernard faställer roten till berättande, “A story is the narrative, or telling, of an event or series of events, crafted in a way to interest the audiences, whether they are readers, listeners, or viewers." (Sheila Curran Bernard, Documentary Storytelling for Film and Videomakers ,2nd ed. (Burlington, VT: Focal Press, 2007), 15; emphasis in original.)
Någonting jag håller helt med om, det är precis vad en histora går ut på, fånga en publiks uppmärksamhet, varesig de läser, lyssnar eller ser berättelsen, det är till för att fängsla.
Och för att fängsla en publik så måste det innehålla någonting som alla kan relatera till, någonting man känner igen sig själv i kanske? Någonting som känns nära en själv.
“the unique capability to tap into a complex situation we have all experienced and which we all recognize.” (Simmons, Story Factor,s.34)
Första kapitlet, enligt mig, är att helt enkelt inte upplysa om vad "digital storytelling" kan vara, utan snarare vad som inte är det? Han berättar om hur allt som en gång var analogt nu digitaliseras, allt så som att gamla filmer man en gång såg på bio, tv osv, nu lanseras över youtube, netflix m,m. Hårdkopior av böcker bytes ut mot eböcker, den musik som en gång var live strömmas nu över .mp3.
Han ställer intressanta frågor såsom, är det digital storytelling att titta på en film på sin ipad? Hur många böcker skapades inte från början i ett worddokument? Ja, allting börjar nu bli digitalt, och människor kanske börjar bli mer upplysta om vad som faktiskt är "digital storytelling" närman läser hans bok.
Jag tycker det hela är intressant, och jag får en lite större bild av det hela med digital storytelling, och att det är större än man tror.
Andra kapitlet, The First Wave of Digital Storytelling. Det börjar med att han frågar läsaren och kanske t.om sig själv frågan, hur långt tillbaka går egentligen digitalt berättande? Det är ju, som mitt förra inlägg säger, mycket längre än man tror. Man tar det väldigt mycket för givet enligt mig om vad som egentligen klassas som digitalt berättande och inte bara analogt. Han tar upp att det började redan när vi introducerades för internet, eller var det kanske t.om. Tidigare än så? Det är som han själv säger en väldigt viktig fråga man får ställa sig själv när man går in på det. Han drar paralleller till ett av de första spelen som lanserades, Spacewar, redan 1960. Spacewar är ett digitalt "shoot em' up" spel där två spelare tävlar om att skjuta ner det respektive. Och ja, det är ju självklart att det är en form av digitalt berättande, man spelar sig helt enkelt igenom en berättelse, där man introduceras för historian, man bygger upp en slags spänning och kamp för att bli hjälten i historian? Elektronisk litteratur tas också upp i detta kapitel, eller "hypertext fiction". Vilket ger "läsaren"möjlighet att klicka sig fram genom länkar och själv styra över karaktärens öde. Ett förslag på detta är: Choose Your Own Adventure (http://en.wikipedia.org/wiki/Choose_Your_Own_Adventure). Och det var kanske där sambandet mellan digitalt och analogt berättande började upplysas? Människor verkade vara väldigt positivt inställda till kombinationen. När internet kom in i bilden så började fler och fler verktyg för digitalt berättande släppas, såsom dreamweaver, Även när internet nu hade kommit så började spelindustrin att öppna sig mer och man började nu att lansera textbaserade spel, som utspelade sig i virituella världar, fast... genom text.
Ett tredje populärt sätt för digitalt berättande på den tiden var "urban legends and demotic folklore" som spreds virtuellt via mail, som dagens spam och kedjebrev kanske? "Dear American: I need to ask you to support an urgent secret business relationshipwith a transfer of funds of great magnitude. I am Ministry of the Treasury of the Republic of America. My countryhas had crisis that has caused the need for large transfer of funds of800 billion dollars US. If you would assist me in this transfer, itwould be most profitable to you. I am working with Mr. Phil Gram, lobbyist for UBS, who will be myreplacement as Ministry of the Treasury in January. As a Senator, youmay know him as the leader of the American banking deregulationmovement in the 1990s. This transactin is 100% safe. . . ." (Christopher Hayes, “Bailout Satire,” Nation , September 22, 2008, http://www.thenation.com/blogs/jstreet/363133/bailout_satire) En sak jag ansåg som väldigt intressant i det stycket var "Like IF, some of this content depends on the reader ’ s puzzle-solving abilities (Can this be true? Do those numbers really add up?)" (The New Digital Storytelling s.20) Jag är inte så insnöad i de breven som gick runt, men känns som att det är någonting man borde kika upp och se hur det ligger till, om de kanske fungerade liknande IF?
2000-talet var en tid för många förändringar. Och inte minst för internet.
Många platformar försvann och gjorde plats för nya, medan en del reducerades. "Internet" är uppbyggt utav så många olika trådar, "A single year in internet time can be like a decade in ordinary history" sägs det i boken, och med det menas det att saker förändras och byggs otroligt fort.
År 2004 tror man att Tim O'Reilly myntade uttrycket "Webb", ett uttryck som nu fortfarande lever vidare, trots allt trackande på uttrycket.
(Även om jag läst att det egentligen myntades redan 1999 av Darcy DiNucci, och att det snappades och och drogs vidare av Tim på Media Web 2.0 konferansen 2004)
Hur utvecklades "the webb" att bli så meningsfullt för oss? Tre trender är någonting vi kan granska för att få svar på det.
Microinnehåll
Ett ganska så givet uttrycks, helt enkelt någonting med mindre innehåll, det kan vara bilder, ljudfiler, kortare texter, (T.ex. Twitterbloggar) kommentarer i socialamedier osv.
Microinnehåll är ett enkelt sätt att utrycka sig, då det inte kräver någon kunskap inom webdesign, vilket inte fallet var 1990, då var det tänkt att för att du ska kunna posta en text så måste du först skapa en .HTML fil eller helt enkelt lära dig hur man använder sig utan en HTML editor.
Social uppbyggnad
Där kan man kasta in socialmedie, så som myspace, facebook, där du använder dig av ett media för att kunna kontakta människor. Boken beskriver även här en jämförelse mellan Web och web.2.0s media.
En first-generation webbsida var mindre öppet, surfa var någonting som höll sig mellan läsaren och datorn. Det fanns sällan en given författare/utgivare till hemsidan. Vilket gjorde det svårt för läsaren att kunna kontakta webbsidans utgivare, och ännu svårare att bidra med någonting till sidan. En tredje part kunde därför aldrig veta om utgivare och läsare någonsin hade haft kontakt.
Web 2.0 däremot, är ganska så tvärtom. Där är den röda tråden kommunikation mellan läsare, skapare, besökare osv. Och det är någonting som var syftet, de ville uppmuntra en bredare kontakt. Att man skulle kunna engagera sig mer, att man ser vilka som kommenterar och man ska kunna disskutera med andra människor, som på ex. Facebook. webb.2.0 är en större social struktur.
När webb 2.0 kom så började det komma en massa UGC, user generated-content, (kom inte på en bra översättning för det) och det förväntades en att se en del digitalt berättande komma ut från det.
All digitalmediateknologi räknas med, det kan vara allt från
bloggar,kanske det mest vanligaste och lättillgängliga sättet för digitaltberättande. En offentlig dagbok helt enkelt, där skaparen själv väljer vad den vill publicera och dela med sig av för tankar, där läsare kan välja kommentera. Skaparen av bloggen är en karaktär, och den är huvudpersonen i "the digital story".
Twitter, vilket också är en blogg, men en microblogg, där man har ett reducerat antal ord att uttrycka sig med, microinnehåll som nämndes tidigare. Twitter är nog den plattformen som är minst digitalt berättande, men det är korta inlägg som händer där man vill fånga en minut. "Each tweet is written to the moment, a quick snapshot of a rapidly unfolding current event" (Bryan Alexander, New Digital Storytelling, s.61)
wikis, ett av det äldsta verktygen, men även ett av det starkaste. Skapat av Ward Cunninghamn på 90-talet, med intention att förenkla delandet av coder mellan programmerare. En sida som nu används för att dela information och fakta om olika ting, såsom människor, ord, ja, det mesta. Det är en sida också den är uppbyggd i HTML, av små hemsidor där du kan redigera innehållet direkt i din browser, utan att behöva skicka filer till servers eller behöva gå igenom HTML skapelsen.
Facebook, ett socialtmedia som blivit otroligt stort, och som jag skulle vilja beskriva som syftet med med 2.0, det finns så mycket att skriva om just det här. Men sammafattat så är det en blanding mellan en microblogg, ett forum, ja, du kan dela allt och det består av digitalt berättande.
Jag hade lite problem med att fastna i boken först, då jag tyckte lyriken var ganska så luddig och meningarna var, enligt mig, ibland väldigt osammanhängande och jag kastades out of context hela tiden. Men här är helt enkelt så jag sammanfattar min bild av det första kapitlet.
I första kapitlet av boken "A new digital storytelling" så tar man upp vad digitalt berättande egentligen är. Man konstaterar att det är ett nytt sätt att berätta analoga historier på med hjälp av media, såsom foton, det kan vara sociala medier, ljud, film, ja, vilket digitalt skapande du än väljer.
Det tas upp att digitalt berättande kan vara främmande för många människor som granskar de två orden separat, och anser att "storytelling" är någonting varmt, med inlevelse och någonslags "mysfaktor", intensivt analogt, medan det "digitala" är kallt, och enbart data, opersonligt.
Han berättar om hur han ställde frågan "What is'nt a story?" och människor vart förvånade av frågan. Men när han sedan ställde frågan "What's a story?" till sina elever som vart upprymda och mer än gärna ville dela med sig av historier de varit med om eller som någon en gång hade berättat för dem. De relaterade även omedvetet till Gustav Freytags, "The Freytag triangle", som är uppbyggd i olika steg av
Exposition/introduction
Rising action
Climax
Falling action
Dénouement
Och det är någonting jag känner är precis det som gör en berättelse, och det anser jag inte enbart behöver uppfyllas analogt. Jag anser att det digitala går att tolkas på så mycket mer olika sätt. Som en serie utan text, mer känslor väcks till liv, man bygger upp en egen spänning och förväntan om vad som kommer ske, man tolkar "the climax" som man själv känner, lika så med slutet.
Det tas även upp att Sheila Bernard faställer roten till berättande, “A story is the narrative, or telling, of an event or series of events, crafted in a way to interest the audiences, whether they are readers, listeners, or viewers." (Sheila Curran Bernard, Documentary Storytelling for Film and Videomakers ,2nd ed. (Burlington, VT: Focal Press, 2007), 15; emphasis in original.)
Någonting jag håller helt med om, det är precis vad en histora går ut på, fånga en publiks uppmärksamhet, varesig de läser, lyssnar eller ser berättelsen, det är till för att fängsla.
Och för att fängsla en publik så måste det innehålla någonting som alla kan relatera till, någonting man känner igen sig själv i kanske? Någonting som känns nära en själv.
“the unique capability to tap into a complex situation we have all experienced and which we all recognize.” (Simmons, Story Factor,s.34)
Första kapitlet, enligt mig, är att helt enkelt inte upplysa om vad "digital storytelling" kan vara, utan snarare vad som inte är det? Han berättar om hur allt som en gång var analogt nu digitaliseras, allt så som att gamla filmer man en gång såg på bio, tv osv, nu lanseras över youtube, netflix m,m. Hårdkopior av böcker bytes ut mot eböcker, den musik som en gång var live strömmas nu över .mp3.
Han ställer intressanta frågor såsom, är det digital storytelling att titta på en film på sin ipad? Hur många böcker skapades inte från början i ett worddokument? Ja, allting börjar nu bli digitalt, och människor kanske börjar bli mer upplysta om vad som faktiskt är "digital storytelling" närman läser hans bok.
Jag tycker det hela är intressant, och jag får en lite större bild av det hela med digital storytelling, och att det är större än man tror.
Andra kapitlet, The First Wave of Digital Storytelling. Det börjar med att han frågar läsaren och kanske t.om sig själv frågan, hur långt tillbaka går egentligen digitalt berättande? Det är ju, som mitt förra inlägg säger, mycket längre än man tror. Man tar det väldigt mycket för givet enligt mig om vad som egentligen klassas som digitalt berättande och inte bara analogt. Han tar upp att det började redan när vi introducerades för internet, eller var det kanske t.om. Tidigare än så? Det är som han själv säger en väldigt viktig fråga man får ställa sig själv när man går in på det. Han drar paralleller till ett av de första spelen som lanserades, Spacewar, redan 1960. Spacewar är ett digitalt "shoot em' up" spel där två spelare tävlar om att skjuta ner det respektive. Och ja, det är ju självklart att det är en form av digitalt berättande, man spelar sig helt enkelt igenom en berättelse, där man introduceras för historian, man bygger upp en slags spänning och kamp för att bli hjälten i historian? Elektronisk litteratur tas också upp i detta kapitel, eller "hypertext fiction". Vilket ger "läsaren"möjlighet att klicka sig fram genom länkar och själv styra över karaktärens öde. Ett förslag på detta är: Choose Your Own Adventure (http://en.wikipedia.org/wiki/Choose_Your_Own_Adventure). Och det var kanske där sambandet mellan digitalt och analogt berättande började upplysas? Människor verkade vara väldigt positivt inställda till kombinationen. När internet kom in i bilden så började fler och fler verktyg för digitalt berättande släppas, såsom dreamweaver, Även när internet nu hade kommit så började spelindustrin att öppna sig mer och man började nu att lansera textbaserade spel, som utspelade sig i virituella världar, fast... genom text.
Ett tredje populärt sätt för digitalt berättande på den tiden var "urban legends and demotic folklore" som spreds virtuellt via mail, som dagens spam och kedjebrev kanske? "Dear American: I need to ask you to support an urgent secret business relationshipwith a transfer of funds of great magnitude. I am Ministry of the Treasury of the Republic of America. My countryhas had crisis that has caused the need for large transfer of funds of800 billion dollars US. If you would assist me in this transfer, itwould be most profitable to you. I am working with Mr. Phil Gram, lobbyist for UBS, who will be myreplacement as Ministry of the Treasury in January. As a Senator, youmay know him as the leader of the American banking deregulationmovement in the 1990s. This transactin is 100% safe. . . ." (Christopher Hayes, “Bailout Satire,” Nation , September 22, 2008, http://www.thenation.com/blogs/jstreet/363133/bailout_satire) En sak jag ansåg som väldigt intressant i det stycket var "Like IF, some of this content depends on the reader ’ s puzzle-solving abilities (Can this be true? Do those numbers really add up?)" (The New Digital Storytelling s.20) Jag är inte så insnöad i de breven som gick runt, men känns som att det är någonting man borde kika upp och se hur det ligger till, om de kanske fungerade liknande IF?
2000-talet var en tid för många förändringar. Och inte minst för internet.
Många platformar försvann och gjorde plats för nya, medan en del reducerades. "Internet" är uppbyggt utav så många olika trådar, "A single year in internet time can be like a decade in ordinary history" sägs det i boken, och med det menas det att saker förändras och byggs otroligt fort.
År 2004 tror man att Tim O'Reilly myntade uttrycket "Webb", ett uttryck som nu fortfarande lever vidare, trots allt trackande på uttrycket.
(Även om jag läst att det egentligen myntades redan 1999 av Darcy DiNucci, och att det snappades och och drogs vidare av Tim på Media Web 2.0 konferansen 2004)
Hur utvecklades "the webb" att bli så meningsfullt för oss? Tre trender är någonting vi kan granska för att få svar på det.
Microinnehåll
Ett ganska så givet uttrycks, helt enkelt någonting med mindre innehåll, det kan vara bilder, ljudfiler, kortare texter, (T.ex. Twitterbloggar) kommentarer i socialamedier osv.
Microinnehåll är ett enkelt sätt att utrycka sig, då det inte kräver någon kunskap inom webdesign, vilket inte fallet var 1990, då var det tänkt att för att du ska kunna posta en text så måste du först skapa en .HTML fil eller helt enkelt lära dig hur man använder sig utan en HTML editor.
Social uppbyggnad
Där kan man kasta in socialmedie, så som myspace, facebook, där du använder dig av ett media för att kunna kontakta människor. Boken beskriver även här en jämförelse mellan Web och web.2.0s media.
En first-generation webbsida var mindre öppet, surfa var någonting som höll sig mellan läsaren och datorn. Det fanns sällan en given författare/utgivare till hemsidan. Vilket gjorde det svårt för läsaren att kunna kontakta webbsidans utgivare, och ännu svårare att bidra med någonting till sidan. En tredje part kunde därför aldrig veta om utgivare och läsare någonsin hade haft kontakt.
Web 2.0 däremot, är ganska så tvärtom. Där är den röda tråden kommunikation mellan läsare, skapare, besökare osv. Och det är någonting som var syftet, de ville uppmuntra en bredare kontakt. Att man skulle kunna engagera sig mer, att man ser vilka som kommenterar och man ska kunna disskutera med andra människor, som på ex. Facebook. webb.2.0 är en större social struktur.
När webb 2.0 kom så började det komma en massa UGC, user generated-content, (kom inte på en bra översättning för det) och det förväntades en att se en del digitalt berättande komma ut från det.
All digitalmediateknologi räknas med, det kan vara allt från
bloggar,kanske det mest vanligaste och lättillgängliga sättet för digitaltberättande. En offentlig dagbok helt enkelt, där skaparen själv väljer vad den vill publicera och dela med sig av för tankar, där läsare kan välja kommentera. Skaparen av bloggen är en karaktär, och den är huvudpersonen i "the digital story".
Twitter, vilket också är en blogg, men en microblogg, där man har ett reducerat antal ord att uttrycka sig med, microinnehåll som nämndes tidigare. Twitter är nog den plattformen som är minst digitalt berättande, men det är korta inlägg som händer där man vill fånga en minut. "Each tweet is written to the moment, a quick snapshot of a rapidly unfolding current event" (Bryan Alexander, New Digital Storytelling, s.61)
wikis, ett av det äldsta verktygen, men även ett av det starkaste. Skapat av Ward Cunninghamn på 90-talet, med intention att förenkla delandet av coder mellan programmerare. En sida som nu används för att dela information och fakta om olika ting, såsom människor, ord, ja, det mesta. Det är en sida också den är uppbyggd i HTML, av små hemsidor där du kan redigera innehållet direkt i din browser, utan att behöva skicka filer till servers eller behöva gå igenom HTML skapelsen.
Facebook, ett socialtmedia som blivit otroligt stort, och som jag skulle vilja beskriva som syftet med med 2.0, det finns så mycket att skriva om just det här. Men sammafattat så är det en blanding mellan en microblogg, ett forum, ja, du kan dela allt och det består av digitalt berättande.
